Ylva Söderfeldt

Intervju med Ylva Söderfeldt, föreståndare för Centrum för medicinsk humaniora. Maria Björkman ställde frågorna.

Centrum för medicinsk humaniora har varit igång under en termin. Vad har varit i fokus under den perioden?

Det har varit att utöka kontaktytorna mot de olika vetenskapsområdena, fakulteterna och institutionerna så att vi kan bli till en knutpunkt som låter forskare från olika ämnen hitta varandra. Frågor som rör medicin och hälsa, kroppen och dess sjukdomar och hur vi hanterar och tolkar dem behandlas inom många discipliner, och runt om på universitetet finns forskare som studerar samma ämnesområde, fast utan att känna till varandra. CMH kommer förhoppningsvis att bidra till att fler samarbeten kan uppstå, vilket ger förutsättningar för att ta sig an större frågeställningar än vad som ryms inom ett enda ämne.

Varför är medicinsk humaniora och samhällsvetenskap så viktigt anser du?

Min utgångspunkt är att medicin inte är en ren naturvetenskap, utan att medicinen som vetenskap och praktik överlappar de naturvetenskapliga, samhällsvetenskapliga och humanistiska områdena. Därför är det centralt att spegla detta i forskning och utbildning. Samtidigt är det så att just medicinen som kunskapskultur och system kommit att få en mycket framskjuten position i vårt samhälle och kultur, vilket gör det extra angeläget med humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning om den, så att vi bättre kan förstå en av de mest tongivande vetenskaperna och centrala verksamheterna i samhället.

Vilka är, enligt dig, de viktigaste utmaningarna vi som samhälle står inför som medicinsk humaniora och samhällsvetenskap kan bidra till att hitta lösningar på?

Jag skulle tro att det gäller jämlikhet, både här i vårt lokala och nationella sammanhang och globalt. Vi har i nuläget en situation där medicinen å ena sidan i snabb takt producerar nya extremt avancerade lösningar på vissa områden, samtidigt som sådant som vi haft tillgång till i många generationer vid det här laget fortfarande inte är tillgängligt för många. Vi ser också att social ojämlikhet motsvaras av ojämlikhet i hälsa i mycket hög grad – inte minst under pandemin har det blivit tydligt. För att hitta lösningar på de stora hälsoutmaningarna kan vi inte begränsa oss till enbart laboratorier och kliniker, utan vi måste betrakta hela samhället.

Elinor Hållén

Jag arbetar som koordinator för Centrum för medicinsk humaniora sedan november 2021 och har många spännande och varierande uppgifter.  Jag arrangerar möten för och bidrar till att möjliggöra samarbeten mellan forskare inom fälten medicin, farmaci, omsorg, humaniora och samhällsvetenskap genom att bygga och utveckla nätverk, arrangera tvärvetenskapliga seminarier i medicinsk humaniora och genom att bidra i det långsiktiga arbetet med vår tvärvetenskapliga forskarskola. Genom vår podd Sanatoriet och arrangemang av särskilda events vill vi också väcka intresse och stimulera samtal kring frågor som rör medicinsk humaniora hos en bredare allmänhet.

Jag är filosof. 2011 disputerade jag på en avhandling om självbedrägeri och huvuddelen av min forskning rör sig i gränslandet mellan filosofi och psykologi. Jag har undersökt hur och på vilka grunder gränsdragningar görs mellan det normala och det patologiska, och det rationella och det irrationella inom vissa teoribildningar och vilka implikationer sådana gränsdragningar har för vår förståelse av det själsliga. Ångest har haft en central plats i mina tidigare studier av självbedrägeri och medvetandegörande. Jag planerar ett projekt som studerar ångest hos grupper av människor som befinner sig i olika handlingssvaga situationer. Existentialismen och tidigare existensfilosofi utgör fond för undersökningen.

Erika Sigvardsdotter

Som koordinator för Centrum för medicinsk humaniora ordnar jag till exempel seminarier, och kopplar samman forskare inom olika fält, allt inom området medicinsk humaniora och samhällsvetenskap. Jag disputerade i kulturgeografi 2012 på en avhandling om papperslösa personers situation och position i Sverige, där bland annat relationen till det offentliga undersöktes utifrån papperslösas rätt till vård, och erfarenheter av att söka vård. Sedan dess har jag arbetat tvärvetenskapligt i gränslandet mellan samhällsvetenskap och hälsovetenskapliga frågor, dels som forskningssekreterare på Forte och som lektor på Röda Korsets Högskola, där min forskning handlade om föreställningar om psykisk hälsa och integration, samt flyktingars traumahistorik.

Maja Bodin

Jag är legitimerad sjuksköterska och barnmorska, och har även en masterexamen i global hälsa. I maj 2018 disputerade jag på en tvärvetenskaplig avhandling (medicin/genus) om graviditetsplanering och fertilitet, med fokus på mäns kunskaper och tankar om reproduktion. Under 2019-2020 forskade jag som postdoktor vid Malmö universitet om fertilitetskunskaper och reproduktiva beslut. Jag genomförde då fokusgruppsdiskussioner med personer i åldrarna 17-90 år.

Som Beijer-postdok vid Centrum för medicinsk humaniora bedriver jag ett forskningsprojekt om upplevelser av att ångra sitt föräldraskap. I projektet studerar jag hur föräldraskapsånger uttrycks i olika nätforum och i intervjuer. Jag intervjuar också personal inom familjerådgivning och på barnavårdscentraler om deras möten med föräldrar som ångrar att de fått barn. Det övergripande syftet med projektet är att få en ökad förståelse för vad det innebär att ångra sitt föräldraskap i en svensk kontext. Materialet kommer att analyseras utifrån tvärdisciplinära utgångspunkter, där medicinska, psykologiska, idéhistoriska, genusvetenskapliga och sociologiska perspektiv vävs samman.

Luis de Miranda

Luis de Miranda, Beijer-postdok från 1 januari 2021, intresserar sig för den senmoderna och samtida återupptäckten av filosofi som en väg mot hälsa. Från romantikens medicinsk-filosofiska rörelse till dagens återaktualiserande av filosofisk rådgivning verkar det som att vår modernitet återlever det antika idealet med en filosofisk praktik som gagnar både våra individuella och sociala kroppar. Hur ser bakgrunden ut till den nuvarande förhoppningen om att filosofisk hälsa kan vara lika viktig som den fysiska hälsan? Luis, som ofta kombinerar idéhistoriska och filosofiska perspektiv, har nyligen publicerat en jämförande studie av begreppet "esprit de corps" (kåranda) och dess användning i olika länder, (Ensemblance, Edinburgh University Press, 2020), samt en bok om neonskyltarnas filosofiska historia (Being & Neonness, MIT Press, 2019). Han har också studerat och skrivit om skärningspunkten mellan filosofi och artificiell intelligens. Innan han påbörjade sin akademiska bana (med masterexamen från Sorbonne och doktorsexamen från Edinburghs universitet) drev han ett bokförlag och ägnade sig åt eget författarskap under åren 1997 och 2012. Hans författarskap omfattar ett dussintal böcker (essäer och romaner), vilka översatts till flera språk, däribland svenska (Vem dödade poeten?, Palaver Press, 2019, samt AI och robotar, Tukan förlag, 2019). Luis är också utbildad till lacansk psykoanalytiker och bedriver praktik som medlem av Svenska sällskapet för filosofisk praxis. Sedan 2018 erbjuder han viss filosofisk rådgivning vid The Philosophical Parlour, Stockholm (i samarbete med Livslinjen Terapi). I denna kontext har han bland annat erbjudit coachande samtal till chefer för företaget Vattenfall. Tillfrågad om sina förhoppningar för Centrum för medicinsk humaniora svarar Luis: "Det är spännande att vara en del av en grupp som bidrar till att aktualisera och synliggöra en forskningsinriktning som länge varit en del av verksamheten på institutionen för idé- och lärdomshistoria i Uppsala. I en tid då vi ständigt frågar oss vad som utgör ett hälsosamt liv och ett samhälle som främjar hälsa, finns ett akut behov av tvärvetenskaplig forskning på området".

Mirko Pasquini

Jag är forskare inom fältet medicinsk antropologi och sedan april 2022 gör jag en internationell treårig postdok vid Centrum för medicinsk humaniora (CMH), med stöd från Vetenskapsrådet. Mitt forskningsprojekt ”Misstro i praktiken: en etnografisk studie om misstänksamhet inom allmänmedicinsk praktik i COVID-19:s efterdyningar”, dokumenterar den dynamik av misstro som blir synlig i situerade sjukvårdsmöten mellan patienter och allmänläkare i Italien i efterföljden av covid-19.  Studien lyfter fram misstroende inte bara som en frånvaro eller avsaknad av tillit, men som en interaktionell tillgång och en kraft i sin egen rätt. Genom detta kommer projektet att bidra till debatter om ”tillitskrisen” i omsorgssektorn samt presentera angelägna forskningsresultat och analys som bättre kommer hjälpa oss att förstå komplexiteten av misstro i tider av hälsokriser.

Jag försvarade min avhandling i kulturantropologi i maj 2021, med antropolog Don Kulick som handledare och som doktorand inom forskningsprogrammet Engaging Vulnerability (EV). Min avhandling “The Negotiation of Urgency: Economies of Attention in an Italian Emergency Room” tilldelades det årliga Westinska priset (2021) av Kungliga Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala för en särskilt välförtjänt doktorsavhandling. Avhandlingen var ett etnografisk utforskande av det vardagliga livet på en akutvårdsmottagning i Italien som en plats där brådska står på spel; involverad i och omtvistad, genom stridande förståelser av existentiell, social och ekonomisk otrygghet.     Akutvårdsmottagningen beskrivs som en plats fylld av konflikt och kreativt återskapande där produktiva förhandlingar om mer rättvisa sätt att distribuera vård tar plats mitt ibland akutvårdspersonal och lidande människor som kämpar för social rättvisa.

Sedan 2018 är jag engagerad i vårdutbildningen ”Strukturell kompetens”, ett nytt närmande till en medicinsk förståelse av ojämlikhet vad gäller hälsa och sociala förhållanden som syftar till att höja professionens uppmärksamhet på strukturellt bestämmande faktorer för tillgång till hälsa och vård.

Senast uppdaterad: 2022-04-04